Skrufs glasbruk är ett av de svenska namn som tydligast visar hur hantverk kan bli formgivning som håller över tid. I den här artikeln går jag igenom vilka designer som format uttrycket, vilka serier som blivit klassiker och vad som faktiskt skiljer ett starkt glasobjekt från ett som bara ser exklusivt ut på håll. Jag fokuserar också på hur man kan läsa brukets formvärld om man vill använda den i inredningen eller bygga en liten samling.
Det viktigaste om Skrufs formvärld
- Bruket startade 1897 i Skruv i Småland och bygger fortfarande på handblåst glas.
- Carina Seth Andersson är den tydligaste samtida formgivaren bakom flera moderna klassiker.
- Bengt Edenfalk och Ingegerd Råman visar den mer klassiska och funktionella sidan av historien.
- Skruf-serien är en egen formfamilj med 18 utföranden och en tydlig skruvad profil.
- De bästa objekten fungerar lika bra ensamma som i grupp och kräver inte mycket styling.
Varför Skrufs glasbruk räknas bland svenska designikoner
Jag brukar se Skruf som ett glasbruk där funktionen aldrig har stått i motsats till skönhet. Platsen i Skruv valdes redan från början av Robert Celander med ganska praktiska argument: järnvägen gjorde transporterna möjliga, skogen gav bränsle och det färdiga glaset kunde lämna bruket utan onödiga omvägar. Det låter tekniskt, men just den typen av förutsättningar brukar skapa en stark och långlivad formkultur.
Bruket invigdes den 10 april 1897, och den äldre stavningen Skruf lever kvar som en liten historisk markör i namnet. För mig säger det mycket om identiteten här: man bär med sig hantverksminnet utan att fastna i nostalgi. Det är därför många av föremålen känns samtida även när de har tydliga rötter i svensk glastradition.
Nationalmuseum visar dessutom att brukets avtryck inte är smalt, utan sträcker sig över flera generationer av formgivare och objektstyper. Det är just den kombinationen som gör Skruf intressant på riktigt: glasen är både användbara och så tydligt formade att de också fungerar som designobjekt. Och det blir allra tydligast när man ser de formgivare som byggt upp uttrycket.
Carina Seth Andersson gav glasbruket dess moderna språk
Om jag måste välja en enda formgivare som förklarar varför Skruf känns relevant i dag, är det Carina Seth Andersson. Hennes formspråk är återhållsamt men aldrig anonymt: mjuka volymer, precisa proportioner och en tydlighet som gör att föremålen fungerar både som bruksobjekt och som skulptur. Det är en formvärld som passar bra i moderna hem eftersom den inte kräver mycket runt omkring för att ta plats.
| Serie eller objekt | Varför det är viktigt | Vad det säger om formspråket |
|---|---|---|
| Dagg | Genombrottsobjektet som blivit en referenspunkt för hennes karriär | En tydlig, mjuk siluett som känns lätt att känna igen även på avstånd |
| Pallo | En storfavorit som finns i flera storlekar och även i svart | Skulptural närvaro utan att bli tung eller överarbetad |
| Kolonn | Skapad till Nationalmuseums nyöppning 2018 och finns i tre storlekar | Rakt, enkelt och användbart för både stora buketter och en ensam kvist |
| Tokyo | Kan användas både som vas och ljuslykta | Ett flexibelt objekt som fungerar året om på bordet |
| Ro | Fungerar som både ljuslykta och vas | Elegant, lugnt och lätt att placera i en minimalistisk miljö |
| Gino | En serie för dricksglas, vinglas, snapsglas och champagneglas | Visar att hennes formspråk också fungerar i det dagliga bruket |
Det viktiga här är inte bara att varje serie ser vacker ut. Det avgörande är att de går att använda utan att tappa karaktär. Jag tycker särskilt att Kolonn och Pallo visar det här tydligt: den ena är avskalad och arkitektonisk, den andra mer fyllig och monumental, men båda är byggda för att bära ett rum utan att dominera det. Skrufs moderna profil handlar alltså inte om dekor, utan om proportioner som sitter där de ska.
Det gör också att objekten blir lätta att kombinera med andra material i inredningen. Trä, linne, sten och metall fungerar bra runt de här glasen eftersom formerna är så tydliga. Och just den här balansgången mellan användbarhet och gestalt leder vidare till de äldre formgivarna, där brukets bredd blir ännu tydligare.
De äldre formgivarna visar hur brett bruket har arbetat
Skruf är inte bara den rena, nutida siluetten som många tänker på i dag. Nationalmuseum visar att brukets samling också rymmer objekt av Bengt Edenfalk och Ingegerd Råman, och det säger något viktigt: här har man både gjort vardagsglas och mer uttrycksfullt konstglas. Den spännvidden är en del av förklaringen till varför bruket fortfarande känns relevant.
Bengt Edenfalk och glaset som alla kunde använda
Bengt Edenfalks Stora allglaset från 1968 är ett utmärkt exempel på hur enkel funktion kan bli klassisk design. Idén att samma glas fungerar till öl, vin, vatten eller mjölk låter självklar nu, men då var den ganska radikal. Det fanns också en demokratisk tanke i den: man behövde inte kunna krångliga bordsseder för att använda glaset rätt.
Jag tycker att det är just där en verklig designklassiker brukar avslöjas. Den löser ett konkret problem, men gör det så konsekvent att lösningen känns självklar i efterhand. Edenfalks arbete visar att Skruf inte bara handlade om vackra former, utan också om att omforma vardagens bruksglas.
Läs också: Gray Reisfield - Garbos designarv och tidlösa inredning
Ingegerd Råman och den återhållna precisionen
Ingegerd Råman har arbetat som glasformgivare på både Skruf och Orrefors, och hennes föremål bär ofta en stilla, nästan tyst precision. Ett bra exempel är hennes konjakskupa från 1996, där den runda formen smalnar av uppåt och där den målade detaljen i botten ger objektet en tydlig identitet utan att göra det högljutt. Det är en sorts elegans som kräver lite längre blick, men som belönar den som tittar noga.
Det här är också en viktig påminnelse: hos Skruf har klassiker inte bara varit de mest synliga objekten. Ofta är det de mest genomtänkta proportionerna, den rätta balansen mellan väggtjocklek och volym, som gör att ett glas överlever sin egen tid. Den insikten blir särskilt tydlig i brukets egen serie, som fungerar som en slags koncentrerad signatur.
Skruf-serien är brukets egen signatur
Den kanske tydligaste identitetsmarkören i dag är den egna Skruf-serien, som inte är kopplad till en extern stjärnformgivare utan till glasblåsarna själva. Formen är inspirerad av en skruv, alltså med en lätt vriden rörelse i kroppen, och det är faktiskt en ovanligt bra bild av helheten: den är levande utan att bli prålig. Serien finns i 18 olika utföranden, vilket gör den ovanligt användbar för den som vill bygga en sammanhållen samling.
Jag tycker att den här serien berättar mycket om hur bruket ser på sig själv. Den visar att identiteten inte bara sitter i en enskild designer, utan också i själva hyttan och i hantverket som upprepas och förfinas. Den gamla stavningen Skruf blir då mer än en nostalgisk detalj. Den fungerar som en liten påminnelse om att platsen och formen fortfarande hör ihop.
- 18 utföranden gör serien samlarvänlig utan att bli spretig.
- Den skruvade formen ger igenkänning redan på håll.
- Att serien är designad av glasblåsare gör den ovanligt nära brukets vardag.
När man förstår den egna serien blir det också lättare att välja rätt objekt för hemmet, för allt här handlar inte om samma typ av användning. Och det är där den praktiska sidan blir riktigt intressant.
Så väljer jag rätt objekt för hemmet eller samlingen
Om du vill använda Skrufs glas i inredningen skulle jag börja med att bestämma vilken roll föremålet ska spela. En vas som ska stå ensam på ett sideboard behöver en annan karaktär än ett glas du använder varje vecka. Handblåst glas betyder dessutom att små variationer i tjocklek, höjd och yta hör till uttrycket, inte är ett fel. Det är viktigt att acceptera om man vill köpa rätt.
| Om du vill ha | Välj hellre | Varför |
|---|---|---|
| En tydlig mittpunkt | Pallo eller Kolonn | De har stark siluett och fungerar bra även utan mycket blommor |
| Något du använder ofta | Gino eller Skruf-serien | De är gjorda för bordet och känns inte överdrivet högtidliga |
| Ett föremål med tydligt hantverk | Balja | Serien är handblåst genom drivet glas, där hela objektet formas i hyttan utan efterbearbetning som slipning eller blästring |
| Något mer poetiskt och mjukt | Ro eller Tokyo | De kan läsas både som vas och ljuslykta och passar därför i flera rumsliga sammanhang |
| Ett historiskt samlarobjekt | Stora allglaset eller Råmans konjakskupa | De visar tydligt hur bruket arbetat med funktion, form och tidsanda |
När du tittar på begagnade objekt skulle jag vara extra noga med kanter, botten och eventuella repor, men jag hade inte oroat mig för små skillnader mellan två exemplar av samma serie. Det är snarare ett tecken på att föremålet är gjort för hand. För samlare spelar också helheten roll: rätt serie, rätt designer och ett skick som fortfarande bär formen utan att glaset känns slitet eller trött.
Det som brukar göra störst skillnad i ett hem är inte prisnivån i sig, utan om objektet verkligen passar den plats där det ska stå. En Pallo kan bära ett helt rum som ensam gest, medan en Kolonn fungerar bättre som en lugn punkt i en samling av flera material. Om du väljer med det i åtanke blir glaset inte bara snyggt, utan också användbart på riktigt.
Därför håller Skrufs glas sig kvar i moderna hem
Det som gör Skrufs glasbruk fortsatt relevant är inte att det försöker vara trendigt. Det är att föremålen är byggda kring proportioner som fungerar i verkliga rum: på ett bord, i ett fönster, på en hylla eller i en samling där varje objekt får andas. Jag tycker att det är den sortens design som åldras bäst, eftersom den inte är beroende av ett visst mode för att kännas rätt.
Om jag skulle koka ner allt till en enkel tumregel, så är den här: välj en form som ser självklar ut både tom och fylld, både nära och på avstånd. Det är precis där Skrufs styrka ligger. Bruket förenar det användbara med det tydliga, och det är ovanligt svårt att göra bra. Den som börjar med en Kolonn, en Pallo eller ett klassiskt allglas märker snabbt varför vissa glas blir kvar i hemmet långt efter att trenderna har bytts ut.
